Kartläggning av rasens hälsostatus
Hälsa
För att kunna sammanställa uppgifter om rasens hälsotillstånd är klubben hänvisad till resultaten från våra hälsoenkäter. Som komplement till dessa och för att på ett tidigt stadium få information om olika sjukdomstillstånd och orsaker till dödsfall som drabbar working kelpie har SWKK därför en webbaserad ”Sjukdoms- och dödsfallsregistrering” där ägare och uppfödare kan skicka in uppgifter om sjukdomar som den egna eller uppfödda hunden drabbats av samt orsak till dödsfall. Uppgifter kan även lämnas för hundar som inte längre är i livet.
Under 2024 har klubben skickat ut en ny hälsoenkät till klubbens medlemmar för att få en bild av rasens hälsostatus. Vi väntar på fler svar och den kommer att sammanställas under 2025. Den föregående hälsoenkäten skickades ut 2016 och nedanstående information bygger därför på svar från 2016 års hälsoenkät

Sjukdomar och defekter
Majoriteten av djurägarna uppfattade hälsoläget hos deras hundar som mycket gott, endast två (av 256 svarande) uppfattade hälsotillståndet hos rasen som dåligt. Detta är något som vi måste fortsätta att värna om i rasen. Det är viktigt att uppfödare fortsätter att avla på friska och inte alltför unga individer och att hålla inavelsgraden låg då man kombinerar de individer som ska gå i avel. Vår förhoppning är att även nästa hälsoenkät visar samma positiva hälsoläge i rasen. En vallhund som inte har ett gott hälsoläge är inte speciellt användbar i det hårda arbete som ofta krävs på en djurgård.
Krampanfall/epilepsi
Epilepsi upplevs som ett problem i rasen. Det är viktigt att förstå att det finns olika bakomliggande orsaker till varför en hund får krampanfall. Olika sjukdomstillstånd kan sänka den normala kramptröskeln varvid ett epileptiskt anfall kan utlösas. Även olika förändringar i hjärnan; ärrbildningar, tumörer eller inflammationer; kan orsaka ett anfall. Vissa former av epilepsi antas ha en ärftlig grund vilket tros vara fallet hos working kelpie.
Epilepsi upplevs som ett problem i rasen. Det är viktigt att förstå att det finns olika bakomliggande orsaker till varför en hund får krampanfall. Olika sjukdomstillstånd kan sänka den normala kramptröskeln varvid ett epileptiskt anfall kan utlösas. Även olika förändringar i hjärnan; ärrbildningar, tumörer eller inflammationer; kan orsaka ett anfall. Vissa former av epilepsi antas ha en ärftlig grund vilket tros vara fallet hos working kelpie.
Idag beräknas frekvensen av epilepsi vara 5-6 % hos svenskfödda hundar. Working kelpie har, liksom border collie, i de flesta fall kraftiga krampanfall och även kluster (flera anfall under ett dygn). Anfallen är i flera fall svåra att få under kontroll, trots medicinering. Sjukdomen är mycket allvarlig och både hund och hundägare drabbas hårt. Sjukdomen utlöses oftast vid 4-6 års ålder, men det finns fall där den debuterat både tidigare och senare. De flesta hundarna med epilepsi avlivas efter en tid.
Det är därför viktigt att epilepsifall rapporteras in både till uppfödare, hanhundsägare och till avelsråd eller till klubbens sjukdoms- och dödsfallsregistrering. Idag är arvsgången inte känd, men man antar att det är flera gener inblandade. De avelsrekommendationer klubben har följer SKK’s rekommendationer om okänd arvsgång:
- Använd ALDRIG sjuk hund i avel.
- Avelsdjur som har gett ett (1) fall av misstänkt epilepsi kan möjligtvis användas med största försiktighet i någon annan kombination. Skulle något mer fall uppstå måste hunden omedelbart tas ur avel.
- Vänta ALLTID med avelsdebuten hos syskon till sjuk hund tills de uppnått 5 års ålder. Antalet kullar bör också hållas nere. I kullar där fler än en valp drabbats ska syskonen inte användas alls.
- Avkommor till hundar som givit flera epilepsifall i olika kombinationer bör användas försiktigt avel, även då de endast är halvsyskon till drabbade. Det innebär: vänta med avelsdebuten tills de uppnått 5 års ålder och håll nere antalet kullar, inga avelsmatadorer!
- Hanhundsägaren ska alltid informeras vid uppkomna epilepsifall
- Förekomst av krampanfall rapporteras till SWKK:s avelsråd.
Cerebellär abiotrofi (CA) – Ataxi
Cerebellär abiotrofi (CA) innebär en nedbrytning av nervceller, framförallt i lillhjärnan (cerebellum) vilket leder till en rörelsestörning. Valparna verkar normala vid födseln, men börjar visar rörelsestörningar från ca 4 veckors ålder, då valpen börjar gå. Det finns även en senare variant som inte visar sig förrän vid 4-16 månaders ålder. Det finns gradskillnader i rörelsestörningarna som kan vara allt från lätta till mycket grava. Sjukdomen är obotlig och drabbade valpar avlivas vanligtvis.
Idag finns det utvecklat genetiska test för de båda varianterna av CA. Markören VMP1 är associerad med CA där symptomen inte visar sig förrän vid 4-16 månaders ålder. Den andra markören, LINGO3, är associerad med tidig variant av CA, där symptomen visar sig redan vid 6-12 veckors ålder. Den tidiga varianten är den vi vet förekommer idag i Sverige.
Avelsrådet följer utvecklingen av CA i Sverige. Styrelsen i SWKK, med det fåtal fall som vi känner till idag, anser inte att det finns skäl att gå ut med en rekommendation att alla avelshundar ska testas innan parning. Det kan däremot förändras om antalet CA-drabbade valpar eller unghundar ökar. Däremot är styrelsen positiv till att det finns ett test och den som vill testa sin hund för CA, oavsett om den är tänkt att gå i avel eller inte, ska naturligtvis göra det. Den som testar sin hund måste hantera resultatet. Styrelsen anser också att det är bra att importerade hundar testas innan eller i samband med import.
Skelett och leder
Det vanligaste problemet som angavs i hälsoenkäten var problem med skelett och leder. Det har rapporterats in enstaka fall av osteokondros, armbågsledsdysplasi och problem med ryggkotor. Flera hundar drabbas också av hälta beroende på olika anledningar. Då det gäller HD har working kelpie, födda i Sverige, i genomsnitt en HD-belastning på ca 15% (det vill säga ca 85% har HD-grad A eller B). Av dessa har majoriteten av de HD belastade hundarna grad C. HD-resultaten centralregistreras hos SKK. Antalet hundar som röntgas per år är dock lågt, ungefär hälften av alla födda hundar. För att få bättre tillförlitlighet i HD-statistiken behöver antalet röntgade hundar öka i antal. Framförallt behöver fler individer röntgas i varje kull.